hellosweet

Jag vill att ni ska förstå vilken sensation det var att se Muse igår!
Visst är jag ganska säker på att jag säkerligen hade uppnått maximal extas om jag stått där längst fram vid staketet.  <Inte för att skryta men... jag är ganska duktig på att tränga mig frammåt.>

Det hela börjar med att jag övningkör hem till Josse. My bf for the day. Och gör mig iordning det sista. Eftersom att det var sittplats vi hade idag så var jag lite noggrannare med sminket.. Eller ja, röda läppar för kvällen i ära!

På väg till bussen: En läskig gubbe står och bokstavligen dumglor på mig. Komplimang eller bara läskigt?

Framme vid rese. Jag är otroligt rädd för att missa bussen så in fort till pressbyrån köpa asdyra sker som cola,veckorevyn och en geisa. Det var Asdyrt för att det var ju på Pressbyrån som jag köpte sakerna. Om ni fattar vad jag menar...

Väl på Festivalbussen. (Den måste jag bara åka oftare med!) satt jag var sjukt uppspelt över den kommande kvällen.
Fan vad timmarna gick sakta. Och slut på samtalsidér hade vi med vid 17 tiden. det var då 2.5 timmar kvar innan det skulle börja. Man vet när jag har tråkigt och är otålig när jag börjar sms med nån jag inte smsat med på typ 3 månader. minst.
Men ja. Äntligen blev kl dags att röra sig innåt läktaren.  Och förbandet sattes igång. Fan vilken besvikelse publiken var för den. Inte pepp nog? Vad fan var problemet?
Det var ju ett jättebra Förband! The Horrors hade kört hit enda från England och vad möter de? En publik som knappt står och glor!
Inte underligt att till och med bassisten tappade intresset för att se ut som om han trivdes på scenen. han var verkligen tapper. Stog och dansade de sista minuterna för att åtminstånde få igång publiken lite. Men nej. Stenhård publik. Min tanke. Bäst för dem att de röjer 10xså mycket när MUSE uppträder. Annars, Annars kommer jag dit ner och röjer!

Muse sätter igång och helt plötsligt dyker det upp två relativt snygga killar brevid våra stolar.
Pinsamt nog hade vi tagit fel på 3 rader. Vi satt för långt ner. (PINSAMT!)
 Men det gjorde bara delvis något. Vi hamnade visst på gubbläktaren. Ni vet den läktaren där alla sitter och klappar lite granna med i takten om de gillar låten.
Men oj vad musiken träffade mig. Kunde inte behärska mig och ställde mig upp många gånger sen kom jag på: Visst ja det sitter folk bakom mig så jag satt mig ner igen... MEn sen Reste jag mig upp lika snabbt igen. Skrikandes och sjoandes och Fan vad jag skulle vara längst där framme vid stacketet när Matthew gick ner på knän. Vad fan fick jag sittplats för?
Kunde ifs gått ner några steg och ställt mig vid läktarstaketet men jag ville inte lämna josse. Och hon skulle bara kanske följt med mig.

Men det var en under bar konsert! Så otroligt underbar! Jag saknar ord!

Lite känns det som en dröm. Och jag måste ha varit i nån sorts trans eller nått (som ofta när jag är på konserter)
Jag glömmer allt som är runt mig och är nästan där. Där uppe på sen och ser dem på otroligt nära håll.

2 timmar senare var konserten slut. Jag trodde jag skulle börja gråta. NEJ!!! NEJ! det får inte vara slut! Det hade ju precis börjat ta sig här uppe på läktaren! NEJ!

Men jo. Slutnumret. Knight of cydonia. SLutade en Fantastisk konsert. Och ja. Jag ska defenitivt se dem! Nästa gång de åker ut på turné.

Matthew (- il fantastico), Christpher (-den otrolige) och Dominic (-den snygge) Ni har inte sett allt av mig!
Nästa gång!
NÄSTA GÅNG!
Så har jag ståplats!