hellosweet

Vad ska man göra nu då? har riktigt jäkla lust att flytta ifrån den här lilla hålan SKeda Udde igen.
Börjar bli frustrerad över den kassa inkomsten jag har.. Just nu "Fölåt mig Gud" hoppas man lite på ett arv snart.
Men urs! så får man inte tänka! Men lite gör jag faktiskt det... Tyvärr:(
Och det är ju inte så konstigt. För mig så är det så, att dö, det gör alla. Och om man har levt över 80 år så har man en väldans tur. Och en bra hälsa förstås. Visst vorre det superkul om nån i min släkt levde längre än 84. Men jag tror tyvärr mina närmaste äldre inte hsr så långt kvar.
Jag vill inte tänka såhär. Men alla borde erskänna att de gör det nån gång.
Jag vill erkänna att jag är livrädd för att dö. Men ändå en viss lugn inför det. Alla råkar ut för det så man är aldrig unik om döden, men däremot kanske sättet ATT dö.
Jag tänker också att det är ödet som bestämmer. Det är otroligt lugnande att tänka så.
"Oj, vad mörkt och läskig den här gången är! Och, är dteinte fotsteg jag hör bakom mig?..." När man får en sån tanke tänker jag ofta att det är ödet som bestämmer om nått otäckt nu ska hända mig. Visst blir man rädd för stunden men man lugnar ändå ner sig en aning. Man stressar inte upp sig lika mycket. För man vet att det är nu ödet som lägger sig i om vad det är som ska hända mig.

Jag tror inte på Gud, även om jag nu skrev förlåt mig gud men jag tror att ni fattar vad jag menar med den meningen. Jag tror på Ödet!