hellosweet

Jag förstår inte! Vad är det som är läskigt med att vara homosexuell?
Jag är visserligen Hetero MEN jag tycker ändå inte att det är något fel att andra är Bi eller Homo. Det är ju snarare en självklarhet! Har man kännslor för en annan person så har man det. Man kan inte styra sina kännslor jämt och för det ska man inte skämmas. Tvärtom! Man ska vara glad över att man ens kan känna kärlek. Att man blir glad över att man tycker om en person.
Jag blir bara arg och förtvivlad på folk som anser att homosexuallitet är en sjukdom eller nått förbjudet och fel. För det är inte fel! Det är hur rätt som helst.
Och homofobie? Vaddå ska man utveckla Strightfobie eller? Nä, homofobie tror jag bara är påhittat av folk som är utav det slag som älskar med hjärnan. Inte hjärtat. För hur ska de annars förklara äkta kärlek om de tycker att en stor del av folket älskar fel?
Visst de kanske är så att de är rädda för att en homosexuell person ska känna känslor för dem. Men det är ju då bara att klargöra, på ett snällt sätt, att man inte är intresserad. Precis som man gör i heterosexuella fall. Det är ju inte ett dugg konstigt med det.

Eller? Så kan någon tala om för mig varifrån man har fått en sådan knasig idé att det är endast man och kvinna som får älska varann. Och inte man och man eller kvinna och kvinna? Vad är det som är så fel? För man är ju fortfarande normal. Om man nu kan definera normal. Jag tror inte att det går. Och ordet normal? Är inte de ordet som förr definerade män? Vi har ju kommit en lång bit ifrån det nu att det är männen som är normen så borde inte ordet läggas i graven som alla andra förgångna ord?

En bara liten fundering jag gnolat på ett tag.
Om det finns någon där ute som vet hur man definerar normal eller vad det är så fel med att inte vara hetero. Snälla, snälla tala gärna om det för mig. För jag har faktiskt ingen aning. Och tror inte att det finns några andra svar än att:
Man kan inte definera normal, och
Det är inget fel med att var nått annat än en hetero typ.

---

Och jag disskuterade förut med mina kompisar och jag kom fram till detta:

Vi säger alla att det är insidan som räknas. Men vi går ju fortfarande till en viss del på utsidan. För inte går jag fram till en som genom mina ögon ser ut som en läskig man. Han kanske är jättetrevlig när man väl har börjat prata med han men vid första anblick vill jag inget annat än att springa. För att hans utseende gör mig rädd för'n. Det är inte att vara ytlig, tycker inte jag. Det är självförsvar.
Så därför behövs ju en viss ytlighet ändå. Ens appearance är till en viss del viktig redan från utseendet. Sen har man ju självklart olika uppfattningar om vad man tycker verkar som en trevlig person eller vad man uppfattar som otäckt.

Vad tycker ni? Håller ni med eller har ni en annan åsikt?